På 700-talet hade det germanska språk som talades i Skandinavien (urnordiska) undergått några större förändringar och utvecklats till fornnordiska. Även om språkförändringar aldrig är så abrupta som det antyds av terminologin, som inte bör tolkas alltför bokstavligt, så tillämpas här de mest erkända indelningarna som används av svenska språkforskare. Svensk språkhistoria är det vetenskapliga studiet av svensk språk- och texthistoria från live casino svenska spel folkvandringstid till nutid samt av olika teoretiska synsätt på språkförändring och text. I Finland regleras svenskan av Svenska avdelningen vid Institutet för de inhemska språken som har officiell status som språkmyndighet. Utgivningen av sådana böcker har fått språkvetare som Sture Allén och Catharina Grünbaum att kalla svenskan för ett av världens bäst beskrivna språk.
Den största förändringen som skett är en allmän stilförskjutning av den formella svenskan mot det mer lättlästa och talspråkliga. De som vill ha ett årtal brukar sätta 1879, året för Röda rummet och genombrottet för August Strindberg (1849–1912), en av de mest inflytelserika författarna. Många nya författare, politiker och andra offentliga personer hade stort inflytande på det nationalspråk som utvecklades. Strider om olika stavningsförslag pågick fram till tidigt 1800-tal och först mot slutet av århundradet framträdde en mer allmänt accepterad standard. Under 1800-talet tillkommer ordförråd som handlar om industrialisering, resor och sport. Under 1700-talet utkom “Sweriges rikes lag” med ett modernt språk, liksom flera grammatikor och handledningar som moderniserar skriftspråket.
Många dialekter har även diftonger där särskilt gotländska och skånska märks tydligt. Obetonat /ɛ/ uttalas som ə (eller schwa) i de flesta dialekter och en sänkning av vokaler före /r/ är nästan universellt förekommande. Sedan 1970-talet har utvecklingen mot – och utbildning för – begriplig brukssvenska i myndigheters språkbruk varit en av den svenska språkvårdens viktigaste kamper. I och med industrialiseringen och urbaniseringen av Sverige – vilken var på god väg redan under 1800-talets sista årtionden – började en ny typ av skribenter sätta spår i svensk litteratur.
I Finland är svenska ett av landets två nationalspråk, i nästan alla sammanhang officiellt jämställt med finskan (se Språk i Finland).
Omkring 1520, strax efter medeltiden under Gustav Vasas regeringstid, inleddes bygget av stora herrgårdar, slott och fästningar. Katedraler i övriga delar av Sverige byggdes också som platser för Sveriges biskopar. August Strindberg räknas som en av Sveriges främsta författare. Dessa orkestrar spelar musik som passar för bugg och foxtrot och är en tradition som även spridits till delar av övriga Norden. Under 1920-talet började den nya genren från USA inspirera svenska musiker som samtidigt skapade sig ett eget, utpräglat svenskt sound.
- Likheterna med danska och norska är så stora att danskar och norrmän utan större svårigheter brukar kunna förstå svenska, åtminstone i skrift.
- I Europeiska kommissionen sitter svenskan Jessika Roswall (M), men representerar inte Sveriges, utan Europas, intressen.
- Arlanda har dessutom en järnväg som går både söderut och norrut med tät trafik.
- Svenskans ordmelodi kan variera avsevärt mellan olika dialekter, inklusive de olika regionala varianterna av rikssvenska.
- Även om svenskan har varit officiellt administrativt och liturgiskt språk sedan tidigt 1500-tal ansågs det fram till nyligen inte nödvändigt att i lag fastställa svenskans status som officiellt språk i Sverige.
Det finlandssvenska standardspråket, högsvenskan, har ett eget språkvårdsorgan, som dock strävar efter att hålla skillnaden till rikssvenskan liten. Diakritiska tecken som sådana är ovanliga i svenskan; é används i vissa ord för att indikera betoning av den sista stavelsen som innehåller ett e. Ordföljden är subjekt–verb–objekt, och precis som i tyska används V2-regeln i huvudsatser, det vill säga att verbsatser sätts efter adverbial och bisatser. Istället används hjälpverbet “ha” med verbet böjt i supinum, som används enbart i detta syfte (även om det i vissa fall är identiskt med just perfekt particip). Med undantag för pluralformer av verb (som “vi komma” mot det moderna “vi kommer”) och smärre skillnader i ordföljd, särskilt i skriftspråket (till exempel inversionen “Och beslutade styrelsen att…”), var språket i princip identiskt med dagens svenska. Det var under 1900-talet som ett gemensamt, standardiserat riksspråk blev tillgängligt för den stora majoriteten av svenskar.
I dialekter som finlandssvenska, överkalixmål och vissa varianter av dalmål är skillnaden frånvarande eller kan enbart analyseras med mycket detaljerad fonetisk analysförtydliga. Det vanligaste uttalet är ɧ-liknande ljud med undantag för ʂ i Värmland och i Norrland och ʃ i finlandssvenskan. De gamla böjningarna användes dock i viss utsträckning i högtidlig prosa ända fram till 1600-talet och i vissa genuina dialekter finns dessa fortfarande kvar.
Rikssvenska, eller standardsvenska, är det standardspråk som i Sverige sedan 1800-talet utvecklats ur mellansvenska dialekter och var väletablerad vid början av 1900-talet. I övriga Finland talas det som modersmål framförallt i de finlandssvenska kustområdena i Österbotten, Åboland och Nyland. Svenska (svenskaⓘ) är ett östnordiskt språk som talas av ungefär tio miljoner personer, främst i Sverige där språket har en dominant ställning som huvudspråk, även som det ena nationalspråket i Finland och som enda officiella språk på Åland. I dagens svenska är det framför allt uttalet som skiljer olika dialekter åt.
Dessa omfattar drygt halva Sveriges BNP och är i förhållande till BNP en av världens största. Huvudstaden Stockholm, med Stockholmsbörsen och flera bankers huvudkontor, är Nordens främsta finanscentrum. Maskiner, papper, trävaror, järn, stål, vägfordon liksom elektronik och telekommunikationsprodukter utgör viktiga exportprodukter för Sveriges ekonomi.
